Lewerentz - Divine Darkness
Sven Blume
Cookies managing
Cookie Settings
Cookies necessary for the correct operation of the site are always enabled.
Other cookies are configurable.
Other cookies are configurable.
Sven Blume
Regissören Sven Blumes farfar var den berömda svenska arkitekten Carl Nyrén. Blume har redan hunnit göra en film om honom redan innan han ägnade sig åt nästa ämne. Den nya filmen heter Lewerentz – Divine Darkness och dess mittpunkt är den kända arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975). Trots sin berömmelse tyckte han inte om att ge intervjuer, än mindre att sträva efter rampljuset. I stället är hans arbete, som börjar med tävlingsvinsten som uppnåddes i unga år med Gunnar Asplund, bland de mest unika inom nordisk arkitektur under förra seklet.
Tävlingsvinsten kopplades senare till den hisnande vackra Skogskyrkogården. Med sina byggnader och strukturer representerar den både nordisk klassicism och modernism. Den är en exceptionell kombination av fantastiskt landskap, trädgård och byggnadskonst. Den vidsträckta trädbevuxna kyrkogården i Stockholm, som också har förvandlats till ett konstgjort evighetslandskap, har varit ett pilgrimsmål för all som uppskattar högklassig arkitektur. För många är kyrkogården också en plats för fridfulla och kontemplativa promenader.
Den ytterst skickliga arbetspartnerkombinationen Asplund - Lewerentz, skildes dock åt. Därefter fokuserade Lewerentz gradvis på ett helt annat slags arbete och en annan, modernare arkitektur, för att bli känd också för sina hisnande fina och helt annorlunda kyrkobyggnader. Malmös östra kyrkogård är också Lewerentz skapelse, och dess speciella blomsterkiosk var efter färdigställandet ett föremål för både häpnad och beundran. När det gäller den byggnaden och trots sin ålder, var den fortfarande radikale Lewerentz definitivt och igen, före sin tid.
Medan kyrkorna ritade av vår bortgångne akademiker Juha Leiviskä mest präglas av ljuset och dess skickliga fångst, är Lewerentz kyrkor mest präglade av dunkel och nästan mörker. I början av filmen påminner arkitekten Juhani Pallasmaa om att skymning och mörker också är drömmarnas domän – varför inte hängivenhet och upphöjelse också.
Sven Blume har kunnat ta in en arkitekt vid namn Bernt Nyberg, som blev intresserad av att filma och fotografera Lewerentz, som han beundrade, och hans verk och sätt att arbeta. Värdefullt material hittades för Blumes användning i förrådet av en källare i Lund. Med hjälp av filmmaterialet får vi också en inblick i hans sätt att arbeta, hans privata liv och hans sätt att klä sig och dessutom mycket gärna röka cigarrer. Utan detta svartvita material inspelat på film samt gamla foton, skulle vi inte veta något om den unika arkitekten och hans arbete och personlighet, och ännu mindre om hans familjeliv.
Blumes film är ett exceptionellt raffinerat och fridfullt porträtt av en arkitekt. Filmen har redan visats i repertoaren på flera betydande internationella arkitekturfilmfestivaler. Genom filmen får vi veta överraskande saker om Lewerentz, som under sina sista år och efter sin makes död arbetade i sin nästan fönsterlösa, silverfärgklädd ateljé. En kopia av den trollades fram till den stora Lewerentz -utställningen på Svenska Arkitektur- och Designmuseet ArkDes 2021.
Asplunds och Lewerentz ytterst stiliga seger i tävlingen samt samarbete hade avbrutits på grund av andra parters inblandning, och på ett mycket märkligt och sorgligt sätt. Som arkitekter och människor var de redan väldigt olika, men de kompletterade också varandra perfekt.
I Skogskyrkogården syns Lewerentz handavtryck framför allt i bland annat som en rad olika stämningar och landskapsrum mellan den vackra höjden och den noggrant genomtänkta naturstenstrappan, och Uppståndelsekapellet i andra änden av den långa axeln.
Samarbetets fortsättning äventyrades dock när uppdragsgivaren ansåg att Lewerentz arbetssätt var för noggrant – det berodde på att han hela tiden utvecklade och skissade mer och mer, för att förbättra slutresultatet. Men samtidigt bör man komma ihåg att Lewerentz också var starkt engagerad i att skapa den stora populariteten för 1930 års Stockholmsutställning. Utställningen förde fräsch modernism och optimism till Sverige och besöktes av mer än en miljon människor.
Motgångarna med Skogskyrkogården, samt besvikelsen gällande samarbetet efter tävlingen on Malmö stadsteater (1933) resulterade i att Lewerentz flyttade till Eskilstuna och senare till Skåne och överlämnade sig till bland annat för tillverkning av glas och design. Dessa motgångar och andra aktiviteter lyckades successivt inspirera Sigurd Lewerentz igen att börja rita helt nya typer av byggnader som är speciellt karaktäristiska för honom. De har en stark känsla för material och att vara byggda för hand, liksom den alldeles egna sorts svaga ljus i utrymmena som accentueras av mörkret. I förra seklets nordiska arkitektur är Björkhagen Markuskyrka och Klippans S:t Petri kyrka i en klass för sig.
Filmen påminner oss också om hur mångsidig men också knuten till sina omständigheter eller konsten att hämta styrka från sin egen bakgrund och till och med motgång, arkitekter kan vara – och att byggnader alltid är resultatet av samarbete mellan många olika människor.
Filmen visas i regissörens närvarande. Han reser också med sin film till Åbo, där filmen får sin andra visning i Finland. Fredagens evenemang i Åbo äger rum i samarbete mellan Ark Rex och Bryggmanstiftelsen samt Åbo stad. Visningen i Bio Rex stöds av Sveriges ambassad i Helsingfors.
Lewerentz – Divine Darkness
Regissör: Sven Blume, 2024
Längd: 70 minuter
Tävlingsvinsten kopplades senare till den hisnande vackra Skogskyrkogården. Med sina byggnader och strukturer representerar den både nordisk klassicism och modernism. Den är en exceptionell kombination av fantastiskt landskap, trädgård och byggnadskonst. Den vidsträckta trädbevuxna kyrkogården i Stockholm, som också har förvandlats till ett konstgjort evighetslandskap, har varit ett pilgrimsmål för all som uppskattar högklassig arkitektur. För många är kyrkogården också en plats för fridfulla och kontemplativa promenader.
Den ytterst skickliga arbetspartnerkombinationen Asplund - Lewerentz, skildes dock åt. Därefter fokuserade Lewerentz gradvis på ett helt annat slags arbete och en annan, modernare arkitektur, för att bli känd också för sina hisnande fina och helt annorlunda kyrkobyggnader. Malmös östra kyrkogård är också Lewerentz skapelse, och dess speciella blomsterkiosk var efter färdigställandet ett föremål för både häpnad och beundran. När det gäller den byggnaden och trots sin ålder, var den fortfarande radikale Lewerentz definitivt och igen, före sin tid.
Medan kyrkorna ritade av vår bortgångne akademiker Juha Leiviskä mest präglas av ljuset och dess skickliga fångst, är Lewerentz kyrkor mest präglade av dunkel och nästan mörker. I början av filmen påminner arkitekten Juhani Pallasmaa om att skymning och mörker också är drömmarnas domän – varför inte hängivenhet och upphöjelse också.
Sven Blume har kunnat ta in en arkitekt vid namn Bernt Nyberg, som blev intresserad av att filma och fotografera Lewerentz, som han beundrade, och hans verk och sätt att arbeta. Värdefullt material hittades för Blumes användning i förrådet av en källare i Lund. Med hjälp av filmmaterialet får vi också en inblick i hans sätt att arbeta, hans privata liv och hans sätt att klä sig och dessutom mycket gärna röka cigarrer. Utan detta svartvita material inspelat på film samt gamla foton, skulle vi inte veta något om den unika arkitekten och hans arbete och personlighet, och ännu mindre om hans familjeliv.
Blumes film är ett exceptionellt raffinerat och fridfullt porträtt av en arkitekt. Filmen har redan visats i repertoaren på flera betydande internationella arkitekturfilmfestivaler. Genom filmen får vi veta överraskande saker om Lewerentz, som under sina sista år och efter sin makes död arbetade i sin nästan fönsterlösa, silverfärgklädd ateljé. En kopia av den trollades fram till den stora Lewerentz -utställningen på Svenska Arkitektur- och Designmuseet ArkDes 2021.
Asplunds och Lewerentz ytterst stiliga seger i tävlingen samt samarbete hade avbrutits på grund av andra parters inblandning, och på ett mycket märkligt och sorgligt sätt. Som arkitekter och människor var de redan väldigt olika, men de kompletterade också varandra perfekt.
I Skogskyrkogården syns Lewerentz handavtryck framför allt i bland annat som en rad olika stämningar och landskapsrum mellan den vackra höjden och den noggrant genomtänkta naturstenstrappan, och Uppståndelsekapellet i andra änden av den långa axeln.
Samarbetets fortsättning äventyrades dock när uppdragsgivaren ansåg att Lewerentz arbetssätt var för noggrant – det berodde på att han hela tiden utvecklade och skissade mer och mer, för att förbättra slutresultatet. Men samtidigt bör man komma ihåg att Lewerentz också var starkt engagerad i att skapa den stora populariteten för 1930 års Stockholmsutställning. Utställningen förde fräsch modernism och optimism till Sverige och besöktes av mer än en miljon människor.
Motgångarna med Skogskyrkogården, samt besvikelsen gällande samarbetet efter tävlingen on Malmö stadsteater (1933) resulterade i att Lewerentz flyttade till Eskilstuna och senare till Skåne och överlämnade sig till bland annat för tillverkning av glas och design. Dessa motgångar och andra aktiviteter lyckades successivt inspirera Sigurd Lewerentz igen att börja rita helt nya typer av byggnader som är speciellt karaktäristiska för honom. De har en stark känsla för material och att vara byggda för hand, liksom den alldeles egna sorts svaga ljus i utrymmena som accentueras av mörkret. I förra seklets nordiska arkitektur är Björkhagen Markuskyrka och Klippans S:t Petri kyrka i en klass för sig.
Filmen påminner oss också om hur mångsidig men också knuten till sina omständigheter eller konsten att hämta styrka från sin egen bakgrund och till och med motgång, arkitekter kan vara – och att byggnader alltid är resultatet av samarbete mellan många olika människor.
Filmen visas i regissörens närvarande. Han reser också med sin film till Åbo, där filmen får sin andra visning i Finland. Fredagens evenemang i Åbo äger rum i samarbete mellan Ark Rex och Bryggmanstiftelsen samt Åbo stad. Visningen i Bio Rex stöds av Sveriges ambassad i Helsingfors.
Lewerentz – Divine Darkness
Regissör: Sven Blume, 2024
Längd: 70 minuter
Sven Blume
Regissören Sven Blumes farfar var den berömda svenska arkitekten Carl Nyrén. Blume har redan hunnit göra en film om honom redan innan han ägnade sig åt nästa ämne. Den nya filmen heter Lewerentz – Divine Darkness och dess mittpunkt är den kända arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975). Trots sin berömmelse tyckte han inte om att ge intervjuer, än mindre att sträva efter rampljuset. I stället är hans arbete, som börjar med tävlingsvinsten som uppnåddes i unga år med Gunnar Asplund, bland de mest unika inom nordisk arkitektur under förra seklet.
Tävlingsvinsten kopplades senare till den hisnande vackra Skogskyrkogården. Med sina byggnader och strukturer representerar den både nordisk klassicism och modernism. Den är en exceptionell kombination av fantastiskt landskap, trädgård och byggnadskonst. Den vidsträckta trädbevuxna kyrkogården i Stockholm, som också har förvandlats till ett konstgjort evighetslandskap, har varit ett pilgrimsmål för all som uppskattar högklassig arkitektur. För många är kyrkogården också en plats för fridfulla och kontemplativa promenader.
Den ytterst skickliga arbetspartnerkombinationen Asplund - Lewerentz, skildes dock åt. Därefter fokuserade Lewerentz gradvis på ett helt annat slags arbete och en annan, modernare arkitektur, för att bli känd också för sina hisnande fina och helt annorlunda kyrkobyggnader. Malmös östra kyrkogård är också Lewerentz skapelse, och dess speciella blomsterkiosk var efter färdigställandet ett föremål för både häpnad och beundran. När det gäller den byggnaden och trots sin ålder, var den fortfarande radikale Lewerentz definitivt och igen, före sin tid.
Medan kyrkorna ritade av vår bortgångne akademiker Juha Leiviskä mest präglas av ljuset och dess skickliga fångst, är Lewerentz kyrkor mest präglade av dunkel och nästan mörker. I början av filmen påminner arkitekten Juhani Pallasmaa om att skymning och mörker också är drömmarnas domän – varför inte hängivenhet och upphöjelse också.
Sven Blume har kunnat ta in en arkitekt vid namn Bernt Nyberg, som blev intresserad av att filma och fotografera Lewerentz, som han beundrade, och hans verk och sätt att arbeta. Värdefullt material hittades för Blumes användning i förrådet av en källare i Lund. Med hjälp av filmmaterialet får vi också en inblick i hans sätt att arbeta, hans privata liv och hans sätt att klä sig och dessutom mycket gärna röka cigarrer. Utan detta svartvita material inspelat på film samt gamla foton, skulle vi inte veta något om den unika arkitekten och hans arbete och personlighet, och ännu mindre om hans familjeliv.
Blumes film är ett exceptionellt raffinerat och fridfullt porträtt av en arkitekt. Filmen har redan visats i repertoaren på flera betydande internationella arkitekturfilmfestivaler. Genom filmen får vi veta överraskande saker om Lewerentz, som under sina sista år och efter sin makes död arbetade i sin nästan fönsterlösa, silverfärgklädd ateljé. En kopia av den trollades fram till den stora Lewerentz -utställningen på Svenska Arkitektur- och Designmuseet ArkDes 2021.
Asplunds och Lewerentz ytterst stiliga seger i tävlingen samt samarbete hade avbrutits på grund av andra parters inblandning, och på ett mycket märkligt och sorgligt sätt. Som arkitekter och människor var de redan väldigt olika, men de kompletterade också varandra perfekt.
I Skogskyrkogården syns Lewerentz handavtryck framför allt i bland annat som en rad olika stämningar och landskapsrum mellan den vackra höjden och den noggrant genomtänkta naturstenstrappan, och Uppståndelsekapellet i andra änden av den långa axeln.
Samarbetets fortsättning äventyrades dock när uppdragsgivaren ansåg att Lewerentz arbetssätt var för noggrant – det berodde på att han hela tiden utvecklade och skissade mer och mer, för att förbättra slutresultatet. Men samtidigt bör man komma ihåg att Lewerentz också var starkt engagerad i att skapa den stora populariteten för 1930 års Stockholmsutställning. Utställningen förde fräsch modernism och optimism till Sverige och besöktes av mer än en miljon människor.
Motgångarna med Skogskyrkogården, samt besvikelsen gällande samarbetet efter tävlingen on Malmö stadsteater (1933) resulterade i att Lewerentz flyttade till Eskilstuna och senare till Skåne och överlämnade sig till bland annat för tillverkning av glas och design. Dessa motgångar och andra aktiviteter lyckades successivt inspirera Sigurd Lewerentz igen att börja rita helt nya typer av byggnader som är speciellt karaktäristiska för honom. De har en stark känsla för material och att vara byggda för hand, liksom den alldeles egna sorts svaga ljus i utrymmena som accentueras av mörkret. I förra seklets nordiska arkitektur är Björkhagen Markuskyrka och Klippans S:t Petri kyrka i en klass för sig.
Filmen påminner oss också om hur mångsidig men också knuten till sina omständigheter eller konsten att hämta styrka från sin egen bakgrund och till och med motgång, arkitekter kan vara – och att byggnader alltid är resultatet av samarbete mellan många olika människor.
Filmen visas i regissörens närvarande. Han reser också med sin film till Åbo, där filmen får sin andra visning i Finland. Fredagens evenemang i Åbo äger rum i samarbete mellan Ark Rex och Bryggmanstiftelsen samt Åbo stad. Visningen i Bio Rex stöds av Sveriges ambassad i Helsingfors.
Lewerentz – Divine Darkness
Regissör: Sven Blume, 2024
Längd: 70 minuter
Tävlingsvinsten kopplades senare till den hisnande vackra Skogskyrkogården. Med sina byggnader och strukturer representerar den både nordisk klassicism och modernism. Den är en exceptionell kombination av fantastiskt landskap, trädgård och byggnadskonst. Den vidsträckta trädbevuxna kyrkogården i Stockholm, som också har förvandlats till ett konstgjort evighetslandskap, har varit ett pilgrimsmål för all som uppskattar högklassig arkitektur. För många är kyrkogården också en plats för fridfulla och kontemplativa promenader.
Den ytterst skickliga arbetspartnerkombinationen Asplund - Lewerentz, skildes dock åt. Därefter fokuserade Lewerentz gradvis på ett helt annat slags arbete och en annan, modernare arkitektur, för att bli känd också för sina hisnande fina och helt annorlunda kyrkobyggnader. Malmös östra kyrkogård är också Lewerentz skapelse, och dess speciella blomsterkiosk var efter färdigställandet ett föremål för både häpnad och beundran. När det gäller den byggnaden och trots sin ålder, var den fortfarande radikale Lewerentz definitivt och igen, före sin tid.
Medan kyrkorna ritade av vår bortgångne akademiker Juha Leiviskä mest präglas av ljuset och dess skickliga fångst, är Lewerentz kyrkor mest präglade av dunkel och nästan mörker. I början av filmen påminner arkitekten Juhani Pallasmaa om att skymning och mörker också är drömmarnas domän – varför inte hängivenhet och upphöjelse också.
Sven Blume har kunnat ta in en arkitekt vid namn Bernt Nyberg, som blev intresserad av att filma och fotografera Lewerentz, som han beundrade, och hans verk och sätt att arbeta. Värdefullt material hittades för Blumes användning i förrådet av en källare i Lund. Med hjälp av filmmaterialet får vi också en inblick i hans sätt att arbeta, hans privata liv och hans sätt att klä sig och dessutom mycket gärna röka cigarrer. Utan detta svartvita material inspelat på film samt gamla foton, skulle vi inte veta något om den unika arkitekten och hans arbete och personlighet, och ännu mindre om hans familjeliv.
Blumes film är ett exceptionellt raffinerat och fridfullt porträtt av en arkitekt. Filmen har redan visats i repertoaren på flera betydande internationella arkitekturfilmfestivaler. Genom filmen får vi veta överraskande saker om Lewerentz, som under sina sista år och efter sin makes död arbetade i sin nästan fönsterlösa, silverfärgklädd ateljé. En kopia av den trollades fram till den stora Lewerentz -utställningen på Svenska Arkitektur- och Designmuseet ArkDes 2021.
Asplunds och Lewerentz ytterst stiliga seger i tävlingen samt samarbete hade avbrutits på grund av andra parters inblandning, och på ett mycket märkligt och sorgligt sätt. Som arkitekter och människor var de redan väldigt olika, men de kompletterade också varandra perfekt.
I Skogskyrkogården syns Lewerentz handavtryck framför allt i bland annat som en rad olika stämningar och landskapsrum mellan den vackra höjden och den noggrant genomtänkta naturstenstrappan, och Uppståndelsekapellet i andra änden av den långa axeln.
Samarbetets fortsättning äventyrades dock när uppdragsgivaren ansåg att Lewerentz arbetssätt var för noggrant – det berodde på att han hela tiden utvecklade och skissade mer och mer, för att förbättra slutresultatet. Men samtidigt bör man komma ihåg att Lewerentz också var starkt engagerad i att skapa den stora populariteten för 1930 års Stockholmsutställning. Utställningen förde fräsch modernism och optimism till Sverige och besöktes av mer än en miljon människor.
Motgångarna med Skogskyrkogården, samt besvikelsen gällande samarbetet efter tävlingen on Malmö stadsteater (1933) resulterade i att Lewerentz flyttade till Eskilstuna och senare till Skåne och överlämnade sig till bland annat för tillverkning av glas och design. Dessa motgångar och andra aktiviteter lyckades successivt inspirera Sigurd Lewerentz igen att börja rita helt nya typer av byggnader som är speciellt karaktäristiska för honom. De har en stark känsla för material och att vara byggda för hand, liksom den alldeles egna sorts svaga ljus i utrymmena som accentueras av mörkret. I förra seklets nordiska arkitektur är Björkhagen Markuskyrka och Klippans S:t Petri kyrka i en klass för sig.
Filmen påminner oss också om hur mångsidig men också knuten till sina omständigheter eller konsten att hämta styrka från sin egen bakgrund och till och med motgång, arkitekter kan vara – och att byggnader alltid är resultatet av samarbete mellan många olika människor.
Filmen visas i regissörens närvarande. Han reser också med sin film till Åbo, där filmen får sin andra visning i Finland. Fredagens evenemang i Åbo äger rum i samarbete mellan Ark Rex och Bryggmanstiftelsen samt Åbo stad. Visningen i Bio Rex stöds av Sveriges ambassad i Helsingfors.
Lewerentz – Divine Darkness
Regissör: Sven Blume, 2024
Längd: 70 minuter
