An.Ash Smolars nya långfilm, Out of the Picture, berättar till exempel om många kvinnor, som har blivit lämnade utanför arkitekturhistorien. Några av dem har till och med blivit utnyttjade på ett eller annat sätt, eller deras roll som kreativa och skickliga formgivare har nästan helt suddats ut.

Detta har till exempel hänt med Eileen Gray, som också är känd som en skicklig formgivare, när den berömde och utan tvekan begåvade, men också opportunistiska, Le Corbusier inte alls rättade till saken när hennes arkitektoniska skapelse, den ytterst eleganta villan E.1027 på franska Rivieran, ansågs vara ritad av "Corbu" själv. Saken rättades officiellt omkring 40 år senare, när den arkitektoniskt utmärkta villan med dess verkliga författarskapsinformation publicerades 1968 i den prestigefyllda tidskriften Domus. Journalisten till artikeln var Joseph Rykwert.

Arkitektyrket och arkitekturens publicitet har av många anledningar varit dominerade av män. Men det finns också en annan historia. Regissören Smolar tar kvinnliga arkitekter tillbaka till den stora vita duken, the big picture. Filmens titel förklaras till och med i en intervju med en mycket viktig och berömd kvinnlig arkitekt.

I Finland fick kvinnor studera arkitektur tillsammans med män sedan slutet av 1800-talet. Signe Hornborg är känd som en av de första kvinnliga arkitekterna i hela världen, som officiellt blev en riktig arkitekt.

Det var inte förrän 1971 som kvinnor utgjorde majoriteten av den årliga klassen av arkitekturstudenter, som valdes ut till utbildning vid Tekniska högskolan i Otnäs. De hade också valts ut baserat på krävande intagningskurser, och inte enbart på resultaten av sina studentexamina och slutbetyg.

Out of the Picture lyfter fram flera viktiga perspektiv, som inte heller i Finland bör glömmas bort. Publiken får också veta hur det exceptionellt krävande bygget av Brooklyn Bridge, ett världsberömt mästerverk av 1800-talets ingenjörskonst, övervakades och framgångsrikt slutfördes av en kvinna, den självlärda ingenjören Emily Warren Roebling, efter att hennes make John A. Roebling hade dött och hennes son Washington hade blivit svårt sjuk. Färdigställandet av den ytterst praktfulla bron tog långt över ett decennium.

Filmen berättar också historien om kvinnliga arkitekter som fick erkännande och utmärkelser först post mortem, det vill säga efter sin död. Vissa tilldelades erkännande först under sina sista år, trots att tidigare utmärkelser skulle ha gett deras karriärer, arkitektkontor och synligheten av deras arbete ett välbehövligt lyft.

Den mest otroliga historien är att även om Denise Scott Brown och Robert Venturi arbetade tillsammans som arkitekter, fick år 1991 endast Venturi världens mest prestigefyllda Pritzker-arkitekturpris. Detta berodde naturligtvis på dåtidens regler, som till exempel inte tog hänsyn till arkitekter som arbetade som partners. Praxisen, i all sin uppenbara natur, visade en stor orättvisa; under lång tid var majoriteten av de så kallade pritzkeristerna naturligtvis också män. Detsamma har hänt med den finska Alvar Aalto-medaljen, som är högt ansedd världen över: det var inte förrän 2024 som mottagaren av medaljen var en kvinna. Belgiskan Marie-José van Hee har framgångsrikt drivit sitt eget arkitektkontor under en lång tid.

Filmen presenterar också en fransk arkitekt som har bytt kön. Efter könsbytet tilltalades hon på byggarbetsplatsen och i möten plötsligt på ett helt annat sätt än tidigare. Den berömda och personliga Odile Decq fick också höra alla möjliga konstiga saker efter att hennes make och arbetspartner Benoît Cornette hade omkommit i en bilolycka, trots att hon länge hade ansvarat för projekten på det prisbelönta kontoret. Hon fick till och med rådet att försöka hitta ett nytt jobb på ett arkitektkontor som sköttes av en man — ett klart tecken på att många tänkte att en kvinna kanske inte kunde driva sitt eget kontor.

Trots sin på ställen fragmenterade struktur är filmen en utmärkt påminnelse om att man även i dag och också här i Finland borde vara försiktig när det gäller att behandla saker och människor. I Finland kan till och med landets ledande dagstidning helt utelämna att nämna kvinnan som har varit ansvarig arkitekt och huvudpartner i en berömd arkitektfirma, när man presenterar ett nytt och exceptionellt krävande projekt — eller namnge henne i en bildtext som inredningsarkitekt.

En av filmens experter vill påminna oss om att arkitektur och byggande på sätt och vis har varit produkter av kapitalismen. Hus och byggnader och deras arkitekter har alltid presenterats så, att publiciteten har dikterats av sin tids kapitalism.

I filmen funderar man också på om världen skulle vara annorlunda, om stadsplanering och byggande hade legat mer i kvinnors händer. Exempel är New Yorks magnifika The High Line, som skapades av Elizabeth Diller, tillsammans med sin avlidne partner Ricardo Scofidio, och bostadsområdet Maladrerie, designat av Renée Gailhoustet och vars tankesätt var otroligt radikalt och mycket före sin tid. De ger publiken en inblick i en helt ny och annorlunda syn på människor och världen.

Filmen innehåller också skickligt skapade animationer. Publiken guidas på franska och engelska. Undertexterna är på engelska.

Född i Bryssel, An. Ash Smolar studerade vid ERG (Ecole de Recherche Graphique), La Cambre (bildkonst och animationsfilm) och tog en masterexamen i experimentell film vid San Francisco Art Institute.

An. Ash Smolar är en multimediakonstnär och regissör för experimentella filmer, dokumentärer och animationsfilmer. Smolar undervisar i animation vid ERG och fokuserar på narrativa strukturer, representation av kön och minoriteter, rumspolitik och överföring av minnen.

Smolars verk har visats i Bryssel, Paris, Montreal, San Francisco, New York, Wien och Taiwan. Karriären är uppdelad mellan två passioner: film och arkitektur.