Miralles
Maria Mauti
Cookies managing
Cookie Settings
Cookies necessary for the correct operation of the site are always enabled.
Other cookies are configurable.
Other cookies are configurable.
Enric Miralles var en exceptionellt begåvad katalansk arkitekt. Han dog av en allvarlig hjärntumör år 2000, vid bara 45 års ålder. Då var han redan på toppen av sin karriär. Miralles begravdes på Igualada-kyrkogården, som han hade ritat tillsammans med sin första fru, arkitekten Carme Pinós.
Den italienska och milanesiska regissören Maria Mauti har regisserat den exceptionellt fascinerande filmen MIRALLES, som färdigställdes 2024. Den låter oss röra oss mellan liv och död och lära känna den originella och skickliga arkitektens liv, hans familj och arkitekturkontorets mest intressanta verk. Det färgstarka bild- och filmmaterialet, både nyare och arkivbevarat, skulle kanske inte hålla ihop om filmen inte förlitade sig på den inledande skönlitterära texten av författaren Sara Mesa. Berättaren är skådespelaren Pep Ambrós, som fängslar publiken med sin ytterst fina röst.
Filmen behandlar även i viss mån temat arkitekttävlingar, eftersom många tävlingar naturligtvis också har organiserats i Katalonien. Innan hans stora genombrott deltog Miralles och Carme tillsammans i flera tävlingar. När de gick skilda vägar och han gifte sig med den italienskfödda Benedetta Tagliabue hade grunden för firmans framgång redan lagts.
Det var dock inte bara solsken, då även denne mästerliga arkitekt mötte dramatiska motgångar. Efter den katastrofala kollapsen av takkonstruktionen på Huesca-idrottshallen – lyckligtvis innan hallen var helt färdig, köpte Miralles en Leica-kamera, med vilken han dokumenterade detaljerna kring byggnaderna och platserna och även gjorde collage av sina bilder. Att takkonstruktionen kollapsade var inte på något sätt konstruktörens fel. Skyldig var företaget som ansvarade för byggarbetet, men den chockerande och tragiska händelsen skakade arkitekten i grund och botten.
Filmens berättelse börjar och slutar i Venedig. Även i filmens sista tagningar är den stilige, skäggige arkitekten själv närvarande med sin kamera. Efter faderns död bär hans vuxna dotter Caterina samma Leica-kamera med sig. Vi ser den i hennes hand när vi rör oss längs linbanan upp till Barcelonas kullar.
Ett anmärkningsvärt projekt, designat tillsammans med Tagliabue, som också är känt för många turister, är Sankt Katarinas marknadshall i Barcelona. Den är en kombination av gammalt och nytt och inkluderar även bostadshus för äldre. Hallen är också känd för sina stora stålkonstruktioner och sitt flerfärgade tak. Byggnaden är en kombination av att bevara det gamla och att skapa exceptionellt djärva nya arkitektoniska former. Under byggnadstiden hittades på platsen också intressanta historiska objekt.
Miralles togs från sina nära och kära och oss alla, av en överraskande aggressiv hjärntumör. Trots sjukdomen, arbetade han nästan ända till slutet. Filmen låter oss också besöka hans och hans familjs otroligt fascinerande hem i Barcelona, liksom hans och Benedettas lika fascinerande arkitektkontor. Det finns både äldre och specialfilmade scener från båda.
Filmens collageliknande struktur hålls ihop vackert, tack vare den valda berättarmetoden. Musiken stöder också helheten.
En uppmärksam finsk tittare kan också ställa frågor om huruvida Miralles var bekant med till exempel produktionen av arkitektparet Raili och Reima Pietilä eller Juha Leiviskäs sätt att genialiskt föra in ljus i olika rum. Det var de förmodligen, även om Barcelona och Katalonien ligger långt från Finland.
Detsamma gäller Skottland, där landets parlamentsbyggnad en av Miralles och kontorets kanske viktigaste byggnader, som både har kritiserats och uppskattats.
När det idag bland unga arkitekter eller studenter till och med finns sådana tankemodeller att världen redan är färdigbyggd och att inget nytt bör konstrueras och förverkligas, ger den här filmen oss också tro på vikten av arkitektur utformad av arkitekter och framför allt av sådana arkitekter som tänker på ett exceptionellt kreativt sätt och fokuserar på människors behov. Dessutom ser saker och ting helt annorlunda ut när man betraktar situationen i andra delar av världen och inte bara i det relativt välmående Finland. Detta är fallet till exempel i Medelhavsområdet eller i länder som tyvärr har hamnat i krig. Det har på många ställen gått mycket illa med byggnadsbeståndet. Bättre nya eller nyligen modifierade byggnader behövs överallt i världen. Ärligt talat finns det ett skriande behov av så många begåvade och erfarna arkitekter som möjligt.
Den italienska och milanesiska regissören Maria Mauti har regisserat den exceptionellt fascinerande filmen MIRALLES, som färdigställdes 2024. Den låter oss röra oss mellan liv och död och lära känna den originella och skickliga arkitektens liv, hans familj och arkitekturkontorets mest intressanta verk. Det färgstarka bild- och filmmaterialet, både nyare och arkivbevarat, skulle kanske inte hålla ihop om filmen inte förlitade sig på den inledande skönlitterära texten av författaren Sara Mesa. Berättaren är skådespelaren Pep Ambrós, som fängslar publiken med sin ytterst fina röst.
Filmen behandlar även i viss mån temat arkitekttävlingar, eftersom många tävlingar naturligtvis också har organiserats i Katalonien. Innan hans stora genombrott deltog Miralles och Carme tillsammans i flera tävlingar. När de gick skilda vägar och han gifte sig med den italienskfödda Benedetta Tagliabue hade grunden för firmans framgång redan lagts.
Det var dock inte bara solsken, då även denne mästerliga arkitekt mötte dramatiska motgångar. Efter den katastrofala kollapsen av takkonstruktionen på Huesca-idrottshallen – lyckligtvis innan hallen var helt färdig, köpte Miralles en Leica-kamera, med vilken han dokumenterade detaljerna kring byggnaderna och platserna och även gjorde collage av sina bilder. Att takkonstruktionen kollapsade var inte på något sätt konstruktörens fel. Skyldig var företaget som ansvarade för byggarbetet, men den chockerande och tragiska händelsen skakade arkitekten i grund och botten.
Filmens berättelse börjar och slutar i Venedig. Även i filmens sista tagningar är den stilige, skäggige arkitekten själv närvarande med sin kamera. Efter faderns död bär hans vuxna dotter Caterina samma Leica-kamera med sig. Vi ser den i hennes hand när vi rör oss längs linbanan upp till Barcelonas kullar.
Ett anmärkningsvärt projekt, designat tillsammans med Tagliabue, som också är känt för många turister, är Sankt Katarinas marknadshall i Barcelona. Den är en kombination av gammalt och nytt och inkluderar även bostadshus för äldre. Hallen är också känd för sina stora stålkonstruktioner och sitt flerfärgade tak. Byggnaden är en kombination av att bevara det gamla och att skapa exceptionellt djärva nya arkitektoniska former. Under byggnadstiden hittades på platsen också intressanta historiska objekt.
Miralles togs från sina nära och kära och oss alla, av en överraskande aggressiv hjärntumör. Trots sjukdomen, arbetade han nästan ända till slutet. Filmen låter oss också besöka hans och hans familjs otroligt fascinerande hem i Barcelona, liksom hans och Benedettas lika fascinerande arkitektkontor. Det finns både äldre och specialfilmade scener från båda.
Filmens collageliknande struktur hålls ihop vackert, tack vare den valda berättarmetoden. Musiken stöder också helheten.
En uppmärksam finsk tittare kan också ställa frågor om huruvida Miralles var bekant med till exempel produktionen av arkitektparet Raili och Reima Pietilä eller Juha Leiviskäs sätt att genialiskt föra in ljus i olika rum. Det var de förmodligen, även om Barcelona och Katalonien ligger långt från Finland.
Detsamma gäller Skottland, där landets parlamentsbyggnad en av Miralles och kontorets kanske viktigaste byggnader, som både har kritiserats och uppskattats.
När det idag bland unga arkitekter eller studenter till och med finns sådana tankemodeller att världen redan är färdigbyggd och att inget nytt bör konstrueras och förverkligas, ger den här filmen oss också tro på vikten av arkitektur utformad av arkitekter och framför allt av sådana arkitekter som tänker på ett exceptionellt kreativt sätt och fokuserar på människors behov. Dessutom ser saker och ting helt annorlunda ut när man betraktar situationen i andra delar av världen och inte bara i det relativt välmående Finland. Detta är fallet till exempel i Medelhavsområdet eller i länder som tyvärr har hamnat i krig. Det har på många ställen gått mycket illa med byggnadsbeståndet. Bättre nya eller nyligen modifierade byggnader behövs överallt i världen. Ärligt talat finns det ett skriande behov av så många begåvade och erfarna arkitekter som möjligt.
Miralles 2024. Maria Mauti. 90 min.
Maria Mauti
Maria Mauti föddes i Milano 1974. Hennes karriär som dokumentärregissör började i början av millenniet, vid ungefär 30 års ålder.
Mauti har gjort dokumentärer om Daniel Barenboim, Carolyn Carlson, Pina Bausch, den kubanska nationalbaletten, Meredith Monk och många andra; och har samarbetat med bland annat La Scala i Milano, Teatro de la Fenice och Venedigbiennalen, Teatro Colón i Buenos Aires, Auditorium of Music och Maxxi-museet i Rom.
Hennes första långfilm som berättar om en enskild arkitekt, "L'Amatore" (2016), utforskar den italienske arkitekten Piero Portaluppis liv. Filmen hade premiär på Locarno Filmfestival och har sedan dess visats på flera internationella festivaler, inklusive IFFR Rotterdam och BAFICI Buenos Aires.
Filmen "MIRALLES" hade premiär på DOK Leipzig (Tyskland).
Maria Mauti är professor vid universiteten Estabi och Elisava i Barcelona.
Mauti har gjort dokumentärer om Daniel Barenboim, Carolyn Carlson, Pina Bausch, den kubanska nationalbaletten, Meredith Monk och många andra; och har samarbetat med bland annat La Scala i Milano, Teatro de la Fenice och Venedigbiennalen, Teatro Colón i Buenos Aires, Auditorium of Music och Maxxi-museet i Rom.
Hennes första långfilm som berättar om en enskild arkitekt, "L'Amatore" (2016), utforskar den italienske arkitekten Piero Portaluppis liv. Filmen hade premiär på Locarno Filmfestival och har sedan dess visats på flera internationella festivaler, inklusive IFFR Rotterdam och BAFICI Buenos Aires.
Filmen "MIRALLES" hade premiär på DOK Leipzig (Tyskland).
Maria Mauti är professor vid universiteten Estabi och Elisava i Barcelona.
The film about the architect Enric Miralles was born from a fortunate encounter with the character, like when, as Enric himself used to say: You put your hand in the pocket of a second-hand jacket and find something you weren’t expecting.”
The encounter was marked by the same amazement, not so much by the myth surrounding his figure, but by the mysterious side of his creative process, by the fierce love for life and the curse of losing it prematurely. Enric Miralles is, above all, a unique and unexpected architect in the contemporary scene, but I immediately felt that through his story and work, I could try to touch on a deep aspect of the human condition: our inevitable fragility and the unstoppable need to find a path, to look at the unanswered question that underlies our existence.
Miralles wrote a text titled Portrait of Giacometti, in which he reflected on the creative process of the famous Swiss sculptor and painter. Miralles worked in variations on the same theme, like Giacometti, in an incessant search for possibilities to portray reality that incorporates the passage of time into architecture, unafraid that it may turn into ruins or a forest, in which the ground of a country dances, a revolutionary Parliament, or the tomb of the architect himself. Miralles’ architecture is an architecture full of humanity, and that makes it the ideal landscape for a film. We are faced with an artist who has a powerful vision of the world and is close to our existential condition. That is why this film is necessary, as it allows us to turn architecture, the space in which all our existence moves, into a space for reflection on the threshold between the visible and the invisible, appearance and disappearance, death and life.
The encounter was marked by the same amazement, not so much by the myth surrounding his figure, but by the mysterious side of his creative process, by the fierce love for life and the curse of losing it prematurely. Enric Miralles is, above all, a unique and unexpected architect in the contemporary scene, but I immediately felt that through his story and work, I could try to touch on a deep aspect of the human condition: our inevitable fragility and the unstoppable need to find a path, to look at the unanswered question that underlies our existence.
Miralles wrote a text titled Portrait of Giacometti, in which he reflected on the creative process of the famous Swiss sculptor and painter. Miralles worked in variations on the same theme, like Giacometti, in an incessant search for possibilities to portray reality that incorporates the passage of time into architecture, unafraid that it may turn into ruins or a forest, in which the ground of a country dances, a revolutionary Parliament, or the tomb of the architect himself. Miralles’ architecture is an architecture full of humanity, and that makes it the ideal landscape for a film. We are faced with an artist who has a powerful vision of the world and is close to our existential condition. That is why this film is necessary, as it allows us to turn architecture, the space in which all our existence moves, into a space for reflection on the threshold between the visible and the invisible, appearance and disappearance, death and life.
Maria Mauti
Regissör
